Rickard Arnberg

Dela den här recensionen:

Varje ung, ny mansröst som tillkommer i den svenska jazzsången lyssnar jag på med nyfikenhet och glädje. Mansunderskottet har varit stort. Långsamt börjar det nu bli lite bättre.
Rickard Arnberg har en typisk repertoar: den amerikanska sångboken, en poplåt och något eget. Han sjunger med en ljus röst som ibland blir ännu ljusare men ibland också djupare. Bäst är Arnberg när han använder hela sin röstbredd och får till en närapå Kurt Elling-aktig tolkning av standardlåtar. Som i inledande Fly me to the moon och avslutande Nature boy.
Sunny afternoon (Ray Davies) borde han ha kunnat – eller vågat? – tolka mer personligt så att låten lämnade popen och verkligen blev jazz. Drömmen, hans egen komposition, krockar med övriga spår snarare än kompletterar. Jazz? Nja, både Arnbergs sång och melodin har lika mycket av musikal eller konstsång. Vilket poängteras av pianoackompanjatören Anton Ericson. Den sistnämnde, som spelar mer jazzigt i andra spår, medverkar genomgående. Också bas, trummor, gitarr och/eller cello hörs i kompet.
Jodå, svängigt och njutbart. Merlyssningslockande, som en första start. Nästa gång önskar jag att Rickard Arnberg är modigare, väljer oväntade låtar och tar i mer, vänder ut och in på sig själv i tolkningarna.