Bill Frisell

Gitarristen och kompositören Bill Frisell fyller 75 och firar bland annat med den här plattan, där han samlat fem av sina närmaste musikaliska vänner. Det är hans triokamrater Thomas Morgan, bas, och Rudy Royston, trummor, plus stråktrion Jenny Scheinman, violin, Eyvind Kang, viola, och Hank Roberts, cello.

Resultatet av dessa ”familjeträffar” på olika livescener och efterarbete i studio är ett album med stark lyskraft och närvaro, en Frisellsk blandning av jazz, americana och country, somligt nytt, annat återbesökt. Tre covers, nio Frisell-original.

Det startar närmast kammarmusikaliskt med viola och violin, sedan en karibiskt gungande When we go.

Titelspåret låter som filmmusik inspirerad av Frisell-favoriter som Bernard Herrmann eller Nino Rota. Det är alldeles underbart fint, med både stråkar och bas/trummor och Frisell klättrande i väven med sin gitarr.

Mer typisk Frisell är tolkningen av Isfahan (Billy Strayhorn/Duke Ellington) med fokus på jazztrion, med de tre instrumenten nära, lyssnande, övergående i ballad med stråket inglidande från höger.

Jag är också mycket förtjust i Stephen Fosters Hard times, americana av det slag som Frisell är mästare i. Hans fokus ligger alltid i de där klara melodilinjerna, här är det stråket som håller dem.

Frisell berättar, apropå albumtiteln, om en dröm som tre årtionden tidigare förändrade hans syn på musiken. Några munkliknande figurer i ett enormt bibliotek ville visa honom vad saker verkligen är – färgen röd! Wow, tänker (den sovande) Frisell. ”Nu ska vi visa hur riktig musik låter!”

Och genom ett rör i hans huvud strömmade Nino Rota, Thelonious Monk, Sonny Rollins, Charles Ives, Jimi Hendrix, Hank Williams, Andrés Segovia, Robert Johnson — allt kristallklart!

Sen vaknade jag, skriver Bill. Folk som vill redogöra för sina drömmar är ett gissel – jag gör ett undantag för Bill Frisell.