Oddarang

Dela den här recensionen:

Se där. Nutida jazz möter indiekulturen och postrocken utan att utövarna fastnar med foten i någondera ankdamm. Att nämna Oddarang i samma andetag som band som Sigur Rós eller Mogwai är dock inte alls fel. Här finns en melankoli och stämningar som är nära besläktade med den typen av musik.
Det berömda finska vemodet gör säkert sitt till också. För det låter ganska mörkt och ödsligt om In cinema. Och som albumtiteln avslöjar – likt en trailer som lockar oss till lyssningsfåtöljerna – är musiken filmisk. En bred duk uppenbarar sig när ridån går upp, och vi som lyssnar tillåts fylla i våra egna bilder. Fyra av låtarna på detta album, kvintettens tredje, var också skrivna för film.
Du kan även lägga till Esbjörn Svensson och Jon Hassell i rollistan. När låten Introducing rullar i gång under förtexterna hamnar den någonstans mellan den amerikanske trumpetaren och finska kanteleklanger, utan att egentligen ha någon av beståndsdelarna i sig. I stället är det trombonisten Ilmari Pohjola och cellisten Osmo Ikonen som kreerar klangerna, ihop med den svävande gitarren från Lasse Sakara. Lasse Lindgrens bas bygger scenografin. Ja, och så Olavi Louhivuori, trummis och kompositör, som agerar regissör för kvintetten Oddarangs sfäriska cinemascope-seanser.
Oddarang gör musik som känns. Vacker musik för sena nätter, musik som gör sig i hörlurar. Musik att framföra i en kyrka under Way Out West lika gärna som på någon jazzfestival.