Keith Jarrett

Dela den här recensionen:

En av ECM:s tidiga skivor släpps äntligen i sin helhet på dubbel-cd. Keith Jarretts improvisationer på barockorgeln i Ottobeuren, september 1976, satte myror i huvudet på såväl recensenter som fans. Inte konstigt alls. I mitten av 1970-talet stod Jarrett (som då ännu inte blivit sin egen avgud) på sin kreativa topp. Hans båda uppskattade kvartetter, en amerikansk och en europeisk, levde parallella liv. Kölnkonserten var på god väg att skänka honom stjärnstatus. Dessutom hade han gjort musik för piano, sax och stråkorkester, samt spelat in ett dubbelalbum med komponerad orkestermusik.
Det mångfacetterade sökandet hade inte varit möjligt utan ECM:s producent Manfred Eicher, vars konstnärliga hängivenhet gång på gång trotsade vedertagna normer. På sitt sätt var Hymns Spheres Kölnkonsertens absoluta motsats, lika sprudlande publikkittlande som den sistnämnda var, lika snäv och knepig kändes orgelutflykten. Jag fick min bror som var organist att stå för inköpet; han föll aldrig för den, men spelade sedermera den pampiga Hymn of rememberance som ingångsmusik på mitt bröllop.
Med det undantaget kan vi glömma vackra melodier; resten är ett klangrikt, sfäriskt utforskande av instrumentets möjligheter. Skirt, skört och skärande ligger storheten i sökandet: påminnelsen det skänker oss alla om möjligheterna att bryta det invanda – och då inte bara på ett musikaliskt plan. Ibland är förväntningar ens största fiende.