Mío

Dela den här recensionen:

Det första som möter en är ett härligt distat basriff. Basisten Marianne Friisberg Larssen låter bassträngarna vibrera i ett uppsluppet men tajt riff som leder in i en riktig folkrockstänkare.

Skitiga bas- och gitarriff och rockiga rytmer tillsammans med fioler, flöjter, dragspel och keyboards i folkmusiktonalitet blir både vackert, starkt och stilfullt. Lägg därtill Dionisia Fjelldalens mäktiga och vackra sång och du har norska Mío i ett nötskal. 

Man ska inte alltid jämföra. Här vill jag dock peka mot det norska 1970-talsbandet Folque och mot Hedningarna som en liten fingervisning. Både en finstämd folkrock samt en brutal och råbarkad dito.

Förutom en dansant ådra innehar Mío, på denna platta, en metalsvärta. Emellanåt är det väldigt brutalt och mörkt. Vad denna norska sextett lyckas med är att frammana ett naturligt sväng med både små och stora gester där intrikata pauseringar och synkoper samsas. Vidare är de grymma på att växla intensitet – lugna och vemodiga partier kan mynna ut i musikaliska explosioner. Det ljuder gott i den norska folkrockmyllan.