Tinariwen

Ingen Robert Plant, Bono eller Damon Albarn inom synhåll, men vår egen José González och den sudanesiska sångerskan Sulafa Elyas gästar på varsin låt. I övrigt har veteranerna Tinariwen enbart bjudit in yngre tuaregmusiker på Hoggar, gruppens tionde studioalbum. Efterföljarna Imarhan och Terakaft finns representerade på denna skiva inspelat i just Imarhans studio i Tamanrasset i södra Algeriet. Vilket för övrigt är Tinariwens hemland just nu.

Tinariwen-grundarna Ibrahim Ag Alhabib, Abdallah Ag Alhousseyni och Touhami Ag Alhassane har även fått med sig medgrundaren Diarra på skivan, och detta efter ett kvarts sekel. Så vi bevittnar lite av en återgång till rötterna. Musiken rullar på i välbekanta jeepspår genom den brännheta ökensanden, men med ytterligare intjänad pondus i trunken.

Gitarrerna har samma släpighet (tänk Ali Farka Touré möter J J Cale) med mer rörelse i upptemponumren, men den här gången dessutom mer akustiskt inriktat och avskalat. Om vi lite slappt benämner musikstilen ökenblues så har Tinariwen själva kallat den ishumar och assouf. Synkoperade rytmer och de där karaktäristiska gitarrerna, som förenar inspiration från västlig rock och blues med de nomadiska rötterna som finns i trakterna av Mali, Algeriet, Libyen och Niger.

Texterna beskriver situationen i deras del av världen, med militant islamism, misogyni och instabilitet. Men här finns också ljusare ögonblick i tematiken, som drömmar om en ny Toyota Land Cruiser. Om den drömmen blir sann, tänker jag att Tinariwen kan fortsätta köra på med ännu större pondus.