! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Avskalad pop

Tomas Ledin

Höga Kusten

Skivbolag: Acasso Produktion/Universal
Recenserad av: Thomas Jonsson
Publicerad: 25 nov 2013

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

På en semester i USA råkade jag hamna mitt bland fyra jammande, pårökta Texasmusiker i ett trailerområde någonstans i Austins utkanter. De fick lära sig Ledinlåten En del av mitt hjärta som till slut framfördes utsökt med gitarrer och mandoliner.
Jag har aldrig haft några större problem att kombinera en indieelitistisk hållning med en kvardröjande respekt för multisäljande Tomas Ledin. Fast det var längesen jag tog honom på så stort allvar som med Höga Kusten, ett temaalbum om farfaderns Ådalsbygd och en uppväxtskildring om barndomens somrar.
Det är med tillförsikt jag upptäcker att det akustiska anslaget på smygande inledningsspåret När kärleken kom inte bara är ett strippat förspel utan håller hela de knappa sju minuterna ut. Höga Kusten är nämligen Ledins mest intima stund sedan tio år gamla Med vidöppna fönster. Men där den jazzinramade skivan främst kändes som ett försök att hamna på den finkulturella kartan behåller Höga Kusten, trots en avskalad ljudbild, hela artistens karaktär, ända ut till det där självsäkra knycket i rösten.
Det är glädjande att även Ledin inser kvaliteten när hans musik kompas av akustiska instrument i gränsvärlden mellan svensk folkmusik och den amerikanska tradition som hålls vid liv av patinerade kollegor som Chip Taylor och Chris Smither.
Musikerna på skivan, med Esbjörn Hazelius i spetsen, tar plats men lämnar också utrymme åt de berättande texterna. Min farfar gick i tåget, om Ådalendemonstrationerna, involverar fyra generationer och varje gång titeln nämns präntas allvaret in djupare. Det är i de tillbakahållna spåren som albumet når längst, i några av de mer uppsluppna låtarna tappas tråden en aning. Fast Vintra upp på landet och den dialektala Hammarn unner bönninga lyckas sammanstråla tjoande upptempo med en bister känsla av årstidernas och livets förgänglighet.
Ledin har ofta fått agera slagpåse, ibland fullt rättvist som efter den bedrövligt mjukporriga videon till En vind av längtan från 1993. Men ofta har han lite orättvist få klä skott för att drivet och lusten gått i linje med den breda publikens vilja. I sammanhanget känns akter som Winnerbäck eller Kent mer beräknande. Även om ingen enskild av Höga Kustens låtar tangerar En del av mitt hjärta eller Never again, måste det nog som album betraktat räknas som Ledins bästa stund hittills.

Annonser