Skivrecension

Himlavandrare
Svårgreppbart vackert Lira Gillar

Felisia Westberg

Himlavandrare

Skivbolag: Havtorn Records
Format: LP/DL släpps 9 dec
Recenserad av: Bengt Eriksson
Publicerad: 18 nov 2022

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Aniaramusik till fots. Sagan om ringen som himlavandring. En himmelsk storskog genom vilken Felisia Westberg och medmusikerna vandrar långt bortåt något lockande mer än oroande. Fast visst hörs här och finns där också en oro?

Äh, det är bara jag som försöker greppa, beskriva och definiera albumet Himlavandrare. Tidigare har Felisia Westberg gett ut ett album med sin jazzkvintett och spelar dessutom bas med reggaegruppen Solkatten och Ale Möllers världsmusikstorband Xeno Manía. Hon är eklektisk, för att återanvända ett ord från 1970-talet.

Därför borde inte Felisia Westbergs sång och musik, kompositioner och arrangemang på nya, första soloalbumet komma som en överraskning. Ändå blev jag överraskad och ja, överväldigad av musikens storhet, både som recensionsbetyg – Jättebra! – och i betydelsen innehålls- och omfångsrik.

Mycket att lyssna på och bana sig en väg igenom, få upp öronen för och ta till sig. Inte ogreppbart men svårgreppbart. Förresten, soloalbum … Många musiker och instrument: klaviaturer, akustiska och elektroniska, fem stråkar, flera olika blås, elgitarr och i botten det nära samspelet mellan ofta tunga trummor, spelade av William Reis, och Westbergs elbas, som i hennes händer stryker prefixet komp- och blir ett melodiskt instrument. 

Blandningen pop, visa och folkton låter ana inspiration från 1970-talet. Men instrumentklangerna och inspelningsljudet hade knappast kunnat åstadkommas i en dåtida studio. Felisia Westberg sjunger med klar, rak röst. Kolsvarta gardiner och Evighetsfarkost kunde vara folkvisor till akustisk gitarr (innan fler instrument och kören kommer in). Allt är nu och avslutande Hymn är poplåtar, riktigt bra nutida pop.

Albumet inleds med stråkkvartett och vad som snarast är samtidsklassisk konstmusik i instrumentala Gröna dalen. Också ett kort, instrumentalt mellanspel, Snö, på el- och akustiska klaviaturer. Sammanfattning: allt mer greppbart och allt vackrare sång och musik. Men fortfarande: mystifierande … 

Annonser