Monica Zetterlund

Dela den här recensionen:

Det är inte många kända artister vars inspelningar har tappats bort flera gånger. För Monica Z har det hänt två gånger. Första gången försvann hennes fantastiska sånger inspelade som tjugoåring i New York – långt senare utgivna som The lost tapes. I mitt tycke en av hennes allra bästa skivor, med några av dåtidens allra bästa amerikanska jazzmusiker. Inspelningarna gjordes i New York i mars 1960 men glömdes bort och återupptäcktes först 35 år senare och gavs ut på cd 1996.

Intressant nog hände något liknande tre decennier senare i Stockholm. Monica Zetterlund var då femtio plus, och plågades svårt av en invalidiserande ryggskada. Men i mitten av 1990-talet tyckte skivbolaget att Zetterlunds två senaste album, Topaz (1991), och Varsamt (1993), innehöll så mycket fint material att sångerna borde sjungas in på engelska och lanseras internationellt. 

Monica Zetterlund kom ner till studion i olika omgångar och sjöng in många sånger men simsalabim – så försvann även dessa inspelningar. De hittades igen snart trettio år senare då studion Atlantis var på väg att byta ägare. Då hade Monica Zetterlund redan gått ur tiden. Efter ett noggrant urval och redigering släpps nu albumet Here’s to life.

Hur låter det då? Den första känslan är att det är spännande och lite konstigt att höra henne sjunga dessa sånger nu – det känns så mycket 1990-tal. Kulturgärningen är helt klart gentemot en svensk publik – internationellt lär det inte väcka någon uppmärksamhet i dag, och sångidealet har också förändrats rejält sedan dess.

Finast är New voices will be singing, på svenska Ska nya röster sjunga. Här finns den sprödhet som många gånger kan förknippas med Monica Z när hon inte sjunger ren jazz. Arrangemanget är också intressant och passande till Mikael Wiehes svenska visa. 

Även Estate präglas av ett liknande sökande efter mening; möjligen färgat av den svenska texten I morgon, av Hans Alfredsson, i mitt tycke starkare än originalet. I Destination moon visar Zetterlund upp sin osvikliga tajming i en klassisk storbandsswing.

Roligast – och knasigast – är dock avslutningen med A wonderful time – Att angöra en brygga. Detta signum för svensk sommarjazz och Monica Z är nästan omöjlig att ta in på engelska. Jag hör texten men kan knappt förstå vad den handlar om. Arrangemanget med vågskvalpigt munspel gör också att ursprungshistorien ställer sig i vägen.

Som en blinkning till originalet är avslutsraden negativ; bönen från den älskande mannen att hon ska vilja stanna hos honom för alltid bryts brutalt ner med ett ”no never”.