Monica Borrfors

Dela den här recensionen:

Hur når Monica Borrfors alla unga älskande? Ja., inte genom att låta som dem, alltså som några andra. Sedan debuten 1980 har hon uttryckt sig på samma lågmälda sätt, hon sjunger med en konstlöshet som någon gång biter av sista tonen med nervig otålighet.
Hela femton låtar ur den amerikanska standardrepertoaren och en liten pianoepilog. Detta är Sinatra-land utan stråkbudget, trakter som tidigare genomkorsats av myriader musiker. Här hör vi Gösta Nilssons lågmält inkännande piano och arrangemang, Filip Augustsons intrikata tydliga basfiol och Jesper Kvibergs visptrummor. På drygt hälften av låtarna spetsar Anders Bergcrantz trumpet och/eller Fredrik Lindborgs tenorsax.
Med ett helt traditionellt upplägg lyckas de leverera, personligt och utan åthävor, fullt trovärdigt och liksom på nytt igen. Lyssna bara på basfiolduetterna Nature boy och början på Round midnight, och inte minst på piano-röstberättelsen Mr Ugly. I den för mig okända Paint your pretty picture som framförs med en tilldragande gospeltår i ögonvrån, gör också den annars väl lågmälde Jesper Kviberg intryck med några dovt studsande tennisbollar som bär upp musiken underifrån.