Skivrecension

Heaven and hell/Albedo 0.39/Spiral/Beaubourg/Direct
Elektronikpionjär

Vangelis

Heaven and hell/Albedo 0.39/Spiral/Beaubourg/Direct

Skivbolag: Esoteric Recordings
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 5 feb 2014

Dela den här recensionen:

Den grekiske keyboardspelaren Vangelis gav sig först till känna utanför Grekland i den progressiva rockgruppen Aphrodite’s Child, där sångaren Demis Roussos också ingick. När gruppen sprack inledde Vangelis en solokarriär där (den Oscarsbelönade) filmusiken till Triumfens ögonblick och science fiction-filmen Blade runner (båda 1981) samt samarbetet med sångare Jon Anderson (State of independence) från gruppen Yes gjorde honom till ett namn inom de bredare lagren. Vägen ditt gick via ett antal album inspelade i Vangelis egen Londonstudio.
Den första, Heaven and hell (1975), med lager på lager av syntar, har drag av konstmusik och påminner ofta om de klassiska ryska mästarna. English Chamber Choir bjuder på pampig sång och samarbetet med Jon Anderson inleds på Son long ago, so clear.
Albedo 0.39 (1976) har hämtat sin inspiration från rymden och rymdfysik (Albedo är ett mått på reflektionsförmåga – Jorden reflekterar 39 procent av solens ljus, alltså är jordens Albedo-mått 0.39) och är ett mer elektroniskt verk, starkt påminnande om tidiga Tangerine Dream och Klaus Schulze.
Inspirationen till Spiral (1977) kom från den kinesiske filosofen Lao Tses verk. Skivan kännetecknas av ett intensivt bruk av sequencern och Yamaha CS80-synten, två nya instrument som Vangelis snabbt lärde sig att utnyttja till fullo. Dessutom blandar Vangelis framgångsrikt elektroniska och akustiska instrument och modernare och mer traditionella tongångar på skivan, som laid-back jazz på Ballad.
Beaubourg (1978) skiljer sig kraftigt från det mesta Vangelis har gjort. Det är ett experimentellt, avantgardistiskt tonpoem, nästan uteslutande uppbyggt av konstiga, utomjordiga ljud. Verket är inspirerat av det parisiska kulturhuset Centre Pompidous futuristiska arkitektur. Det är ingen barnlek att lyssna på Beaubourg, men den är samtidigt en av Vangelis mer intressanta skivor.
Kanske som en följd av framgångarna med Triumfens ögonblick och Blade runner hade Direct (1988) en mer kommersiell framtoning. Titeln kommer från Vangelis inspelningsprocess, där komponerande och inspelning sker på en och samma gång – direkt.


Fler recensioner

Annonser