Caroline Spence

Caroline Spence är en av alla de där talangfulla artisterna som harvar på och gör strålande musik lite i skuggan, utan att få det stora genombrottet. På sitt femte album har hon lämnat sitt samarbete med skivbolaget Rounder – som bland annat resulterade i magnifika Mint condition från 2019 (hennes bästa album hittills) – och ger sig åter igen ut på musikaliska äventyr på egen hand. 

Spence – som med spröd, känslig och lite barnslig röst – mutat in sitt musikaliska hörn genom att skriva självreflekterande vardagsbetraktelser om sorg, längtan, brusten kärlek och mental hälsa, fortsätter till stor del i samma anda. Texterna är välskrivna och Spence sjunger som om hon bjuder in lyssnaren till sitt vardagsrum och guidar varsamt genom att sitta tätt intill. 

Precis som på tidigare album är flera av de starkaste låtarna lågtempoballader med nerv, men här finns också lite ösigare, countrypoppiga, tongångar. Albumet har spelats in under ett år, och Spence säger att hon tillåtit sig att utforska musiken på ett sätt som inte skulle vara möjligt om hon hade varit bunden av ett bolagskontrakt. Och visst finns det en pånyttfödd spelglädje och kreativitet jämfört med senaste albumet, True north, även om Spence inte är en de stora gesternas artist.

Det är tveksamt om Heart go wild kommer att ta Caroline Spence till de stora scenerna, men det är ett helgjutet album som visar att Spence är en sångerska och låtskrivare som förtjänar avsevärt mycket mer uppmärksamhet än vad hon hittills fått.