Heal & Harrow

Dela den här recensionen:

Janet Horne var den sista kvinnan som avrättades enligt Skottlands häxlag från 1563. Det ska ha skett vid The Witch’s Stone i Dornoch 1727, åtta år innan lagen avskaffades. Under ett besök vid stenen insåg Rachel Newton (The Furrow Collective) och Lauren MacColl (Salt House) att de visste väldigt lite om denna mörka period i Skottlands historia. De ville hedra de nära nog tretusen personer (huvudsakligen kvinnor, men också ett antal män) som fallit offer för rädsla, skvaller, förtal, avundsjuka eller bara för att de råkade veta hur man kan hela sjuka.

Heal & Harrow (”läka och förfasa”) är resultatet av deras studie av häxjaktens och häxrättegångarnas offer, som de har beskrivits i folklore, berättelser och sånger, bearbetade för projektet av författaren Mairi Kidd. De har sedan tonsatts av Newton (harpa, klaviaturer, syntar, sång) och MacColl (fiol, viola, tal).

Sju av spåren är baserade på historiska personer, tre är fiktiva men likafullt trovärdiga. Texterna är omskakande, de talar om tortyr och avrättningar, om djävulens märke och skapade erkännanden om köttslig samvaro med satan. Musiken ömsom understödjer, ömsom kontrasterar dem.

Den sorgesamma berättelsen om Lilias Adie (Lilias) börjar med en relativt enkel, romantiskt uppbyggd melodi, men med de alltmer upptonade synteffekterna, de introducerade rytmerna och den upprepade textraden ”devil help me now” blir tonen snabbt en helt annan.

Vacker, långsam och starkt känslosam, med piano, harpa, fiol och talad text, är An teine (The fire), om tiggerskan Catherine MacKinnon som torterades av en markägare på ön Skye, och dog tolv dagar senare. Det skedde tio år efter att häxlagen hade avskaffats. Markägaren anklagades för mord men dömdes aldrig.

Musikaliskt och ämnesmässigt mest fascinerande är Judge not, historien om Christian Caldwell, en kvinna som klädd i manskläder reste omkring i skotska höglandet och angav folk som bärare av djävulens märke; som Paterson the pricker stack hon dem med nålar, för att visa att de inte blödde. Det repetitiva riffet ger både sången och dess huvudperson ett maniskt intryck.

Heal & Harrow är ett originellt, vackert temaalbum som på ytan imponerar och bedårar. Men när man stiger in i berättelserna, tar in budskapet och den känslostarka musiken på djupet, är det svårt att inte beröras av dessa människors öden, och alla andras öden som de representerar.