Skivrecension

Gypsy
Americana Lira Gillar

Eilen Jewell

Gypsy

Skivbolag: Signature Sounds
Recenserad av: Magnus Östnäs
Publicerad: 4 sep 2019

Dela den här recensionen:

Vid sitt besök i Stockholm hösten 2016 undrade Eilen Jewell om det gick att få politisk asyl i Sverige om det hon fruktade skulle hända, hände. Det hände. Sedan dess har hemlandets kantrade hållning i en lång rad frågor satt avtryck i amerikansk musik. Så även hos Jewell som under ett drygt decennium styrt sitt tajta band med en bild inspirerad av myten om Daidalos, en sol, en vinge av vax och en labyrint tatuerad på sin vänstra arm.

Jewells poetiska svärta har ofta låtit fem över tolv med ett stort öppet tak mot himlarna och genomstunget av Jerry Millers kompromisslösa Fender-twang. Efter förra plattans bluestolkningar landar nu moll-drottningen i ett närmare tilltal på nya skivan Gypsy där de tidiga skivornas drivveds-fioler åter får gott om plats. Det ödesmättade och storslagna har fått sällskap av en annan ton. Dessutom med utrymme för Eilens fina humor som ofta visar sig i såväl musikalisk som textuell underskruv. En underskruv vilken blir tämligen manifest i 79 cent (The meow song). Med lätt hand tar hon över Loretta Lynns politiska gren, den progressiva, och fnissar åt presidentens alla män. Och väser ur mungipan åt patriarkala och rasistiska strukturer.

“But if her skin is brown / Her pay goes down / It’s a nickel to the white man’s dime
But don’t complain / Or they’ll call you insane /People call me ”left-wing swine”.

Och så växlar hon ner i fina kärlekssången Who else but you till lätt orgel- och gitarrkomp eller Lanois-anstrukna Gypsy. Vilar där en stund innan hon lika självklart som Daidalos snickrar upp ett lördagskvällssorgset honky-tonk-golv i These blues.

Eilen Jewell känns igen men har samtidigt kommit ett steg närmare. Återstår att se om hon kommer hit med nya skivan till nästa år. Och om hon fortfarande vill är hon välkommen att stanna. Tror att gränserna är öppna, ett tag till.


Fler recensioner

Annonser