Elin Larsson Group

Dela den här recensionen:

Lugnet betonas den här gången. Musiken går långsammare, den låter majestätisk om man så vill. Nu handlar det mer om styrka. Om kraft. Och mod, kanske. Och stolthet. Möjligen kan musiken, i enlighet med skivtiteln Growing up, också beskrivas som mer vuxen.
Genast i förstapåret Falling into pieces kommer följande bild i huvet: en protestantisk kyrka med en liten orkester någonstans i New Orleans. Så låter det: lite svalare och lugnare men ändå snarlikt en new orleansk begravningsorkester. Den där känslan av gospel och koral – oviss, ödesmättad förväntan – som återkommer i flera spår på nya albumet med Elin Larsson Group.
Elin Larssons saxofon och Kristian Perssons trombon kompletterar varandra ännu mer magnifikt än tidigare, både när de spelar ihop och klangen från de två blåinstrumenten växer och breddas till en hel blåssektion, och när saxofonen tar ett solo under tillrop från trombonen. Eller snarare stannar Elin Larsson upp för att berätta en historia med saxofonen, som fortfarande rymmer så många tankar, känslor och toner – från flöjtaktigt ljusa till grövre, mörkare. Kristian Perssons trombon kan också spela solon – hör ett fint exempel i Prayer – men mer fundersamma, som tankar.
Samspel är nyckelordet för hela ELG. De övriga tre – Henrik Hallberg, gitarr, Niklas Wennström, bas, och Johan Käck, trummor – spelar så tajt med blåsarna att det är ett underord. Som en enda kropp, det känns som om man måste bända loss delarna för att skilja musikerna åt. Jag gillar särskilt när Hallbergs rockiga orkestergitarrtoner klirrar ihop med blåstonerna.
Närheten – ja, intimiteten – känns och märks nog allra mest när hela gruppen börjar stöka till musiken i bland annat Hal. Men inte röja och knappast spräcka; eventuellt skulle ordet kunna vara samspräck. Typ en livfull diskussion mellan nära vänner.