Dave McMurray

Dela den här recensionen:

Dave McMurray är inte den förste och knappast den siste att jazza till Grateful Deads låtskatt. Några minns kanske David Murray Octets Dark star som det kanske allra bästa försöket att renodla San Francisco-bandets lutning mot ett friare formspråk. McMurrays färska läsning är inte lika frisinnad men icke desto mindre ambitiös. Till skillnad från sin någorlunda namne väljer saxofonisten att fokusera mindre på experimentella jam och mer på melodiskt ramverk. 

Det ger plats för luftiga och inte sällan dansanta omskrivningar av slitstarka stapelvaror som Eyes of the world, Franklin’s tower och The music never stopped, där McMurrays muskulösa saxofon flexibelt och med eftertryck fångar sångmelodier och fria utsvävningar från ursprungspaletten. 

Instrumentet är albumets självklara dominant, det driver på sångerna med spänst och okuvlig framåtanda, men lämnar stundtals också plats för vokala insatser (Betty LaVette i en föredömlig Loser där också Bob Weir gästar, och Herschel Boone i en alltför smetig Touch of grey). 

Finast låter det alltjämt när McMurray tar sig an de sånger som i ursprungsskrud är att betrakta som i huvudsak instrumentala (Dark star och The eleven). Här hittar man småvägar bort från originalens klanger, bandets svängrum blir friare samtidigt som samspelet mellan huvudman och orkester upplevs klart mindre hierarkiskt. Det är stunder som dessvärre också kastar ljus på albumets huvudsakliga svaghet – det många gånger väl trygga anslaget. Ty nog låter det rätt fräsigt när McMurray styr Deadtåget, om inte hög på pulver som den gamla sången lyder, så i alla fall utan säkerhetsbälte.