Torun Eriksen

Dela den här recensionen:

Grand white silk är hennes femte soloalbum, men det första albumet som Torun Eriksen producerar själv. Denna artist, som i hemlandet kallats ”ett norskt svar på Joni Mitchell”, vill utveckla sitt konstnärskap i en personligare riktning, och all heder åt henne för detta. Resultatet är en intimt hållen men välljudande skiva som dock lider en brist på vassa kanter.
Mångårige medarbetaren Kjetil Dalland stöttar med bas, akustiska gitarrer, programmeringar och diverse ljudmenagerier. Det är ambitiöst och konstfärdigt, alltihop.
Allra bäst blir det i mitten av skivan och framåt, när Downhill glider över i Compromise. Nattens eftertänksamma timmar bubblar upp till ytan och ljudbilden speglar de stämningarna. Ibland drar låtarna åt jazzballader men det är alltid lite off. Mest är det ett en svåretiketterad, mogen musik som hamnar mittemellan folk-singer-songwriters – med stråk av jazz, gospel, soul, visa, pop – och diverse soloartister som arbetar med såväl närodlat akustiska som effektsökande elektroniska ljud i sin musik. Eldorado 2.0 om ni förstår. Det finns flera spår här som Kjell Alinge hade kunnat spela i sitt radioprogram.
Ett personligt album från en artist som har så många fördelar, inte minst en stark röst och ett inbjudande tilltal, men som emellanåt smörar till det i onödan.