I’m Kingfisher

Dela den här recensionen:

I’m Kingfishers förra album var – om man ska tro Grums-sonen Thomas Jonsson själv – hans ”countryalbum”. Så, om man redan tagit sin lågmälda americana så långt ut i countrytrakterna man kan, vart tar man vägen sen?

Jo, man backar och går framåt samtidigt. Man fortsätter att vara lågmäld och eftertänksam. Man fortsätter att plocka in suveräna gäster (Vilma Flood och Martin Hederos, till exempel). Och man breddar paletten ytterligare. Man spänner bågen ännu lite till.

I just det här fallet blir resultatet Glue – tolv spår som man kan dricka hur mycket te som helst till. Varje spår känns som en lagom fluffig ylletröja som försiktigt smyger runt i ett dimmigt gränsland mellan folk och jazz. Jonssons lätt brustna stämma får styrfart av känsliga pianotoner, stråkar, gitarr, svävande elektronik, brummande bastoner, eller – som i albumets mest levande låt, Peer pressure – Vilma Floods kör och Bebe Risenfors saxofon.

I all sin ödslighet är det en rik musikalisk bädd att sjunka ner i, som lämnar mer och mer ifrån sig för varje lyssning.