Nils Økland

Dela den här recensionen:

Musiken svävar ovan marken, trots att den mestadels är tung, djuptonad och utan brådska, men med gnistor kring diskanten. Något påminner mig om gamla folkskolans klassrum med läraren vid en tramporgel. Här infinner sig ingen kristen psalm-känsla, men att någonting i livsluften kring glödtrådarna rör vår tillvaro är inte svårt att föreställa sig, och att musiken vaktar gränsen mellan meditativt lugn och existentiellt bråddjup är inte att lita på. 

Vad gäller tonbildning och stundens ingivelse, kan man jämföra jazzmusikern Steve Lacys sätt att långsamt blåsa en precis, enkel men glödsprakande ton på sopransax med Øklands stråkdrag på hardingfela och viola d’amore.

Glødetrådar uruppfördes på Vossajazz 2016 och kommer efter en lång process nu i ett fast format inspelat 2019 till alla oss som inte var där då (och förstås till de närvarande också). Åtta män med fioler, saxofoner, trumpet, mandolin, elgitarr, tramporgel, Fender Rhodes, preparerat piano, kontrabas, trummor, slagverk och vibrafon.

Försiktigt orkestrerad, mångljudande, mestadels ödesmättad musik med någon transportsträcka. Bandet mycket formmedvetet.