Baba Blues

Dela den här recensionen:

Två nya album som samlar ihop en mängd material från den svensk vis-blues-world-folk-duon Baba Blues långa karriär. Plattorna visar på ett förtjänstfullt vis upp den dualitet som kännetecknar duon med det både afrikanskt och asiatiskt klingade namnet.

Richard Danielson (sång, akustisk gitarr, munspel) och Clas Gustavsson (akustisk gitarr med wah-wah) hade genomlevt proggtiden och den alltmer coverorienterade svenska bluesscenen. De var en smula trötta på det ständiga idisslandet. Så när de lärde känna varandra för fyra decennier sedan och så småningom bildade Baba Blues 1988 kom deras bakgrund i bluesen att sammanlänkas med den svenska vistraditionen.

På två man, med akustiska gitarrer och munspel, fyller Baba Blues ljudrummet likt en betydligt större konstellation, men med bibehållen intimitet och avskalad intensitet. En stor del av inspirationen kommer från pre-war blues, men Baba Blues kan också ge sig på en Motörhead-låt (dock ej här). Dessa skivinspelningar rymmer också lite extra ornamentering i form av orgel (Brynn ”Bumpaberra” Settels!), fiol, kora (Tata Din-Din!), blås och annat som varierar uttrycket vid hemmalyssning.

Glimmer of gold II – en uppföljare till ettan från 2019 – rymmer låtar på engelska, språket Baba Blues gick över till vid millennieskiftet efter att ha startat med svenska som huvudspråk på skiva. Albumet Svenskt glimmer kompletterar med Baba på hemspråket, med gamla inarbetade nummer som Den rasande balansen och Hela den långa vägen hem, och det är främst på den skivan vistraditionen träder fram.