Queen Esther

Dela den här recensionen:

Med sitt fjärde album intar Queen Esther en självklar plats på den amerikanska americanascenen. Stilfullt blandar hon rootsig rock, blues, gospel och traditionell country, samtidigt som hon i texterna tydligt tar avstamp i sina erfarenheter som svart kvinna och skapar den musikaliska hybrid hon själv benämner ”black americana”. Ungefär som om Buddy Miller, Rosanne Cash och Leyla McCalla skulle ha gjort en skiva ihop – starka sånger presenterade i en tämligen opolerad förpackning. 

Egentligen är väl genrebeteckningen ganska ointressant, det viktiga är att konstatera att Gild the black lily är ett smärre mästerverk. Inte minst skvallrar två fantastiska covertolkningar om Queen Esthers bredd och förmåga att knyta ihop olika traditioner: dels den pondusfyllda John the revelator (Blind Willie Johnson) endast ackompanjerad av handklapp och en dämpad bastrumma, dels en osentimental men känslofylld och kraftfull version av Eagles Take it to the limit där Greg Lewis Hammond färgar med varma orgelmattor. 

Queen Esther har en härligt sträv och kraftfull röst som på tidigare album ibland blivit aningen för gäll och skrikig, här lyckas hon hitta balansen och låter den verkligen komma till sin rätt. Och ännu mer rätt är Boo Reiners härligt twangiga gitarr och Hilliard Greenes sparsmakade ståbas som utgör två viktiga beståndsdelar till att Gild the black lily förtjänar en plats på årsbästalistorna när det musikaliska året så småningom ska sammanfattas. Lyssna gärna på The black cowgirl song, The whiskey wouldn’t let me pray och Oleander.