The Magpie Arc

The Magpie Arc har verkligen tuffat till sig på sitt andra album. De stadiga folkliga rötterna finns naturligtvis kvar, men med ett utvecklat och intensivt inslag av rock visar gruppen att man fortfarande är en grupp i utveckling.

Titelspåret, tillika skivans öppningsspår, har med sina tretton minuter och frekventa tempobyten markanta inslag av progressiv rock. De håller lyssnaren aktiv, nyfiken på vad som komma skall. De som gillade debutalbumets flagranta fiolslingor, gitarrdistortion, intensivt taktfasta rytmer och diskret psykedelia får sitt lystmäte. Och mer därtill.

Gitarristen och sångaren Martin Simpson, starkt etablerad soloartist som han är, har lämnat gruppen. Men den kvarvarande kvartetten gör så bra ifrån sig, att man inte saknar honom.

Nancy Kerr sjunger med passion och säkerhet och leder titelspåret – över tuffa riff och softare partier – så att den känns kortare än den är och man önskar att den var ännu längre. Hon är en naturlig och medryckande sångerska, med en egen timbre och attityd, vilket även framkommer på The ballad of Rebecca Young och The mantle.

Findlay Napiers skotska accent ger extra dramatik åt sångerna om klanstridigheter (The burning of Auchindoun) och hämndlystna älvdrottningar (Queen of the fairies), och lägger till desperation och påtaglig ilska på antikrigssången Thou shalt not kill.

Kerrs fiol är solid och melodisk och Napiers gitarrer har fart och rytm och tjutande solon. De är fria att sväva med den stabila uppbackningen som gruppens rytmsektion Tom A Wright (trummor och produktion) och Alex Hunter (bas) skapar. Dessutom medverkar Steeleye Spans Maddy Pryor med körsång och Jethro Tulls Ian Anderson med flöjt på avslutande The mantle. Och dussinet gästsångare körar på titelspåret.

Efter debutalbumen lovade The Magpie Arc att de inte var ett tillfälligt projekt – mer skulle komma. De har onekligen hållit vad de lovade.