Peter Getz

Dela den här recensionen:

Peter Getz är en av alltför få män som sjunger jazz i Sverige. (Däremot finns det ju ett glädjande överflöd av svenska jazzsångerskor.) Han och Stockholm Jazz Trio har sjungit och spelat ihop under flera år. Och det hörs. Daniel Tilling, flygel, Jan Adefeldt, akustisk bas, och Jesper Kviberg, trummor, spelar och svänger tajt. Peter Getz sjunger med snarare än till orkestern som inte bör kallas kompgrupp.
Det här är jazzsång från ”de gyllene åren”, som det står i releasebladet, från 1930- till 60-talet. Jazzsång som den lät förr men inte riktigt som jazzsång i mina öron bör låta idag. Jazz att skaka lite lätt rytmiskt på foten till (helst ute på lokal). Getz sjunger toner och rytmer. Helt oklanderligt – ja, mycket bra. Men mitt hjärta förblir stängt. Han lyckas inte formulera orden så djupt inifrån sig själv att de når lika djupt in i mig.
Det fungerar bäst ju mindre jag känner till melodierna, om de inte redan sitter i huvudet. Men också Girl from Ipanema är kul att höra, där blir Peters sång som en dialog med både pappa Stan och Astrud Gilberto. Men om sånger som Too close for comfort och Lulu’s back in town ska framföras på nytt så måste de personliggöras (à la Kurt Elling).
Säkert vill Peter Getz och Stockholm Jazz Trio låta som de gör på albumet och det finns nog också en publik som gärna lyssnar på den här sortens gammeldags jazzsång. Men jag – personligen – hör inte till den publiken. Åtminstone en gång, minns jag, har Peter Getz sjungit jazz på svenska. Jag önskar han gjorde det igen.