Altin Gün

Det har inte ens hunnit gå två år sedan Altin Güns förra skiva, Aşk, och så – pang, tjong – landar nya albumet Garip med en smäll i magtrakten. Direkt, i krautiga inledningsspåret Neredesin sen, ställs det anatoliska psykrockskåpet stadigt på plats.

Gott så. Gitarrer och bağlama låter som de ska, det stadiga svänget är kvar och Erdinç Ecevit sjunger smäktande och innerligt. Precis som vi vant oss vid.

Nytt är dock att det nederländsk-turkiska bandet denna gång valt att endast tolka kompositioner av sångaren (och bağlama-virtuoson) Neşet Ertaş. Tio spår av en och samma artist skulle eventuellt kunna leda till lite likformighet, men naturligtvis skuttar bandet vilt mellan tempon, tilltal och intensitet tillräckligt mycket för att dessa farhågor ska komma på skam.

Nytt är också att här finns färre syntar och betydligt fler stråkar. Stockholm Studio Orchestra adderar både klangbotten och färg till de lite lugnare låtarna, som Gönül dağı och den helt otypiskt smäktande filmmusik-
aktiga Suçum nedir.

En annan, mindre bra nyhet, är saknaden efter sångerskan Merve Daşdemir som valde att lämna bandet under 2024. En saknad som känns ordentligt. Där bandets tidigare skivor levt hyfsat hårt på pendlandet mellan Ecevits och Daşdemirs sångröster, går lite av magin förlorad.

Eftersom vi blivit så rejält bortskämda av Altin Güns tidigare skivor är detta lite av ett steg fram och ett steg bak. En solid skiva, men denna gång helt utan extra allt.