Daunik Lazro, Jean-Luc Cappozzo, Didier Lasserre

Dela den här recensionen:

En mer bubblande utåtriktad Jean-Luc Cappozzo på trumpet och flygelhorn och en mörkare sparsmakad Daunik Lazro på baryton- och tenorsaxofon och så en flexibel och uppfinningsrik trumslagare Didier Lasserre som balans. Långsamt klurar de sig igenom kompositioner som Duke Ellingtons Sophisticated Lady, John Coltranes Lonnie’s Lament och Albert Aylers Angels. Och mellan dem ligger improviserade stycken, Garden 1, 2, 3, hämtade från samma mylla som de gödslat låtarna med.
Den korta insektssurrande Garden 2 med intervallen på mikroavstånd och den följande Angels där Lazro tar i från tårna så saxen nästan raknar, hänger ändå ihop trots att angreppssätten är olika. Pulsen ändras inte, bara tätheten och intensiteten, och på så sätt blir musiken sammanhållen. Den knappt femton minuter långa Garden 3 pekar ut en väg mot en plats utan färdiga låtplantor att omvandla. Och Ellingtons avslutande Hop head sticker av från det tidigare och ger okammade jazzrytmer tre minuter i full frihet.