Samba Touré

Dela den här recensionen:

Två år efter den mycket väl mottagna Albala – som figurerade i årsbästalistor och dylikt – kommer Samba Touré här med uppföljaren. Vid tidpunkten för inspelningarna av det förra albumet var norra Mali mitt uppe i ett kakofoniskt kaos, och musiken speglade detta på ett ypperligt sätt. Ödesmättad och molande mörk, med bara en strimma hopp som sipprade in mellan sprickorna.
Den skivan fick sin titel efter songhai-språkets ord för fara eller risk. Uppföljaren Gandadiko har i stället en titel som kan uttolkas som ”land/mark/jord av torka/regnbrist” eller ”Brinnande land/mark/jord”. Situationen är forsatt svår i Mali, med torka och ekonomisk instabilitet. Och återigen går det att associera till skivans titel vid lyssning. Den klär musiken nästan skrämmande bra.
För trots att Samba Tourés avsikt varit att göra en ljusare, mer hoppfull skiva den här gången så finns det där gnagande, oroande kvar i musiken. Det ligger och skaver, även i låtar som är mer dansflörtande. Touri idjé bibi (Svarta frukter) är ett tydligt exempel.
I SuWililé (De levande döda) sjunger Samba Touré om en alkoholiserad vän och varnar Malis ungdomar för att ta efter öl- och gräsromantiken hos somliga av landets hiphopartister. Samma dygn som han spelade in låten Gafouré – en sång av traditionell onda andar-typ – dog nämnda vän. Visst låter det som om det vilar en hel del mörker över skivan?
Samba Touré har dock ändå lyckats bra med balansen på sin nya skiva och han har återigen chansen att hitta ingångar till en mer pop- och rockorienterad publik. Tourés gitarrspel gör sitt till. En noggrann lyssnare kan till och med att höra influenser från namn som Bo Diddley, Tom Petty och Serge Gainsbourg mitt i det Mali-magnetiska.
Mali må gå igenom en torr och torftig period, men musikaliskt är det paradoxalt nog motsatsen som gäller.