Erika Lindgren Liljenstolpe

Dela den här recensionen:

Den som varit riksspelman sedan 1998 och spelat i många konstellationer och sammanhang har också personliga dyrgripar samlade i sin stråke. Detta är också den känsla jag får genom att lyssna till fiolspelaren Erika Lindgren Liljenstolpes höjdpunkter i sitt låtspel, som hon nu samlat på sin soloplatta G-moll med 22 låtar ur hennes personliga repertoar. Det låtspel som har sin hemvist hos hennes stora förebilder från Upplandsbältet samt utsocknes från Dalarna och Hälsingland. 

Uppvuxen i Vendel i norra Uppland har hon sina tidiga förebilder i Viksta-Lasse och Hjort-Anders, vilkas repertoarer hon främst lärt sig genom Bosse Larsson från Björklinge, som blivit en nyckelperson i hennes liv inom folkmusiken. Han har bidragit till att bevara det traditionella fiolspel som det växte fram hos de stora föregångarna. Han är den spelman som långt in i Liljenstolpes personliga karriär har del i hennes låthistorik. Han har inspirerat till hennes tidiga hemvist i folkmusiken.

Men tyngdpunkten i Liljenstolpes musikaliska karriär ligger i hennes betydande samspel med Cecilia Österholm på nyckelharpa, vilkas skivutgivningar och konserter lyft det äldre svenska traditionsspelet i tyngd och detaljskärpa. Deras spel av gammellåtar och närheten till äldre konstmusikaliska grepp gör deras låtspel inträngande och rikt på stämningar. Innehållet på Erika och Cecilias fem skivor har ett omväxlande innehåll, både instrumentalt och vokalt. Här finns Hugo Alfvens Djävulspolska med en explosiv styrka och kontraster mellan stråkinstrumenten. Här finns Bo Setterlind och Nils Ferlin och egna titlar som ger fantasin spelrum. Vendelsjön får lyster i sin vattenspegel och texter av Edith Södergran lever på ny grund. Den nya soloskivan är omgiven av en lång tids djupdykningar.