Corey Harris

Dela den här recensionen:

Corey Harris är för mig ett nytt namn trots att han hållit på länge. Han inledde sin karriär i New Orleans men det var efter att han bott i Afrika som han hittade sin musikaliska nisch. Detta genom att blanda gammal amerikansk blues med influenser från västafrikansk musik samt lite soul och reggae.
Han låter helt enkelt som om Leadbelly skulle ha bott i Afrika. Harris har även agerat berättarröst i Martin Scorseses lysande film Feel like going home.
I år skrev Harris kontrakt med skivbolaget Blues Boulevard. Första skivan är en ny version på Fulton blues som Harris ursprungligen lanserade via sin egen hemsida 2012. Jag har inte hört den första versionen och får heller ingen lust i och med att 2014 års version känns fulländad.
Inte nog med att Harris är en duktig sångare, gitarrist och låtskrivare, han har även bra musiker som hjälper till. I Tallahatchie får musikern Gordon ”Saxman” Jones till ett blåssväng som skulle kunna väcka liv i döda. Keybordisten Chris ”Peanut” Whitley och trummisen Ken ”Trini Joe” Joseph får till ett härligt gung i instrumentala Fat duck’s groove och Hook Herrera spelar munspel som en gud i titellåten Fulton blues.
Corey Harris må vara ett nytt namn för mig. Men tack vare denna fantastiska skiva är så inte längre fallet. Jag kommer att botanisera hans tidigare alster samt otåligt vänta på hans båda kommande skivor: en hittills obetitlad liveplatta samt Father Sun-Mother Earth/ Rasta blues Experience.
Missa för allt i världen inte denna bluespärla!