Stefan Pasborg

Dela den här recensionen:

En skiva som Free Moby Dick borde inte chocka några jazzpuritaner. Inte 2012. Vi har ju blivit vana vid att musiker från jazzfältet ger sig på låtar från rockmusiken. Grupper som The Bad Plus och The Thing ger sig på allt från David Bowie och Rush till Pixies och Nirvana. För att inte tala om hur låtar av Sting och Radiohead smugit sig in i vad som närmast är att betrakta som den moderna standardrepertoaren.
Det är mitt i den samtiden som danske jazztrummisen Stefan Pasborg stegar in med sin kvartett och ett halvdussin noga utvalda rocklåtar.
I mappen med detaljritningarna finner vi idel jazzrenoverade riffrockader. Två Led Zeppelin-resor (försök känna igen Out on the tiles…), en omsvetsad Iron man från Black Sabbaths tidiga dagar, Rolling Stones Paint it back i en abstraherad tolkning – och så den enda låten som får representera 2000-talet. Japp, vi snackar alla sportdårars favoritramsa: Seven nation army med insomnade polkagrisduon The White Stripes. Den löses upp i förångad frijazzrök som svävar ur de bägge saxofonisternas lurar medan Nicolai Munch-Hansens bas plockar fimpar på läktaren och Pasborgs vispar sopar bort resterna av skrynkliga varmkorvpapper och kvarglömda matchprogram.
Det är den typen av frijazz-möter-rock som utmärker hela Free Moby Dick. Riffen luftas initialt och utgör basen för de improvisationer som snart infinner sig. Att para ihop Mikko Innanens baritonsax med Ljudas Mockunas tenordito är ett särdeles lyckat drag i sammanhanget.
Lugna Tom Waits-låten Johnsburg, Illinois rundar av skivan och det känns såklart som ett mer självklart jazzval. En närmast Edward Hopper-tonad avslutning på ett i det stora hela lyckat projekt.