Scheen Jazzorkester & Fredrik Ljungkvist

Dela den här recensionen:

Som en av en, två, tre, fyra, sju, tio eller en del av ett storband – tenoristen och klarinettisten Fredrik Ljungkvist är alltid större än delarna. Vi känner honom som ”Junkan” med Mattias Risberg, med trion tillsammans med Jon Fält och Mattias Welin, med norrmännen i Atomic eller egna Yun Kan. 

Friformslyrikern Fredrik Ljungkvist är lika inbäddad i frijazzen, hardbopen som modernismen. Allt möts i Ljungkvists penna. Och det hörs på nya skivan Framåt!, med variationsrik och stark musik skriven för norska Scheen Jazzorkester. Mötet mellan svensken och den norska gruppen sker i korsvägen mellan det lyriska och lekfulla och det improviserade och kraftfulla. 

Plattan är dedikerad till Fredrik Ljungkvists bortgångne far Håkan som också var saxofonist och spelade med bland andra dansbandet Cool Candys. Och det finns ett speciellt 1950-tal i låten Leif Håkan, tillägnad pappan. 

Hela skivan präglas av öppenhet och introspektion, den enskilda rösten ställd mot och kommen ur kollektivet. En välbekant röst i delvis nytt ljus. Traderingen, intertextualiteten och tacksamheten flödar och träder fram i låtar som En hyllning till Kerstin och Keijsers dans, den första till författaren Kerstin Ekman och den andra till saxofonisten Roland Keijser som var Fredrik Ljungkvists lärare på Musikhögskolan under tidigt 1990-tal. Keijsers dans med Jan Olav Renvågs inledande basimprovisation in i ett ostinato som öppnar upp orkestern, blås och komp där Mattias Ståhls vibrafon driver på och tenoristen André Kassen går i bröt. Musik som är skir och stark i gränslandet mellan det fria och det bundna. Ljungkvists idiom.