Dôrgva

Dela den här recensionen:

Trots att hälsingemål är en av mina favoritdialekter måste jag ändå säga att sångnivån på denna skiva är såpass låg att jag helst sett att den var helt instrumental. Nu är det som tur är inte mer än fyra sjungna låtar på cd:n så vi glömmer sången och övergår till musiken som helt klart tillhör genren fiolmusik med hårdrockskomp. Till skillnad från sina förebilder Kebnekaise som mest använder elfiol så spelar violinisten Johanna Andersson akustiskt och ganska traditionsenligt. Hårdrockskompet är också enligt mallarna men när Dôrgva lämnar dessa låter det som bäst, vilket händer emellanåt men inte ofta. Från och med den egenkomponerade Johannas vals tycker jag skivan tar sig i känsla och emellanåt även i originalitet om än i små doser. Greger Siljebos Resårspolska är mindre elektrisk och melodiskt riktigt munter vilket inte är någon nackdel, här finns vissa drag av tidig svensk folkrock. Man kan konstatera att Dôrgvas syfte med skivan inte är att lyfta den svenska folkrocksutvecklingen framåt. Snarare vill dom med hjälp av lite gammaldags hårdrocktunggung skapa, för att travestera skivans titel, nygammal fôlkrôck med gôtt trôck.