Cécile McLorin Salvant

Dela den här recensionen:

Mitt första intryck av Cécile McLorin Salvant är att hon på ett mycket skickligt sätt utvecklar sångstilar från en massa andra berömda vokalister, från Ella Fitzgerald till Betty Carter. Kritikerna nämner dessutom kopplingarna till Billie Holiday, Bessie Smith och Sarah Vaughan. På den svenska jazzscenen låter hon ibland också som både Linda Kallerdahl och Lina Nyberg. Så vad är meningen med allt detta ”härmande”? I början, med ett tämligen extensivt lyssnande, hade jag lite svårt att känna något engagemang bakom denna tekniska röstekvilibrism. Men inspelningen av Hal Davids/Burt Bacharachs Wives and lovers fick mig att inse att Cécile McLorin Salvant har en speciell idé med att använda sin röst på olika sätt i olika sånger, beroende på innehåll, budskap och möjligheter till djärv frasering. Ekvilibrismen är inget självändamål, den är ett sätt att utforska sångernas kraft i en kombination av berättelse och uttryck. Det gör hennes musikaliska konstnärskap spännande att följa, för att se vart det bär henne. Även om hon redan är omskriven och prisad i jazztidskrifter världen över så tror jag att hon har mycket mer att ge och utveckla framöver.