Elifantree

Titeln på den finska trion Elifantrees nya skiva, deras sjunde album, är en säregen vits. Florescence antyder genomskinlighet, men också växt och blomning. Det senare är en förståelse som ligger i linje med den sparsamma lyriken, men genomskinligheten ligger också och lurar i en sällsamt öppen och naken ljudbild, en ljudbild där vad som helst kan hända. 

Sångerskan Anni Elif ligger ofta högt i registret, ibland i spoken word-liknande passager. Pauli Lyytinens fria improvisationer på tenorsaxen bryter gärna upp ljudbilden i en konkretion som ger fin kontrast till sången. Olavi Louhivuori understryker känsligt på trummor och andra slagverk. 

Till det kommer att både Elif och Lyytinen även arbetar med synthesizer och annan elektronik, någon gång märkvärdigt likt ett harmonium. Alla instrument ligger nakna i den öppna ljudbilden, eller genomskinliga, där alla stämmor, instrumentala och vokala, går in i ett suggestivt och sömlöst samtal.