Tony Allen

Dela den här recensionen:

Det här är på många sätt en parallell-skiva till Mulatu Astatkes Sketches of Ethiopia från förra året. Samma skivbolag, lika välproduderad, lika höga ambitioner och lika många gästartister. Det känns som att man med de här skivorna vill ge Allen och Astatke det sammanhang och den respekt de verkligen förtjänar. Få andra artister har betytt lika mycket för den moderna afrikanska musikens spridning och populäritet i Europa.
Sketches of Ethiopia var dock betydligt bättre. Skarpare och mer angelägen. Problemen är ändå liknande för båda skivorna. Det är svårt att inte jämföra de senaste skivorna med de från sjuttiotalet. De där plattorna som tycktes inspelade av ren nödvändighet. Skivor att förflytta berg med. Här är det i stället välslipat och väloljat som hos vilken världsstjärna som helst. Vid tillfällen förföriskt snyggt, men också svårt att hitta något att hålla sig i. Det ekar väl tomt ibland.
Men man imponeras ändå alltid av Tony Allen. I vilken låt eller vilket sammanhang det än rör sig om känner man igen det där säregna svängiga trumspelet, som inte riktigt låter som någon annans. Inte många andra trummisar äger den förmågan.
Tony Allen har inte rösten, inte kraften, inte patoset och ursinnet hos Fela Kuti – kvar finns bara svänget, vilket hos Allen förstås inte är så bara.