The Bluetonics

Stockholmstrion The Bluetonics fullängdsdebuterar efter sju års spelande med en elektrisk bluesplatta. Tidigare har de släppt två ep: Tåg till Södertälje, som kom fram redan enligt tidtabellen 2021, och uppföljaren 50/50 som vinkades av året därpå.

2026 är tiden redo för en första vinyl-lp, och den rymmer tacksamt nog summa noll slakter av ädla bluesklassiker (puh). Materialet är i stället genomgående egenkomponerat av bandets medlemmar, vilka är aningen yngre än många svenska bluesgubbar och -gummor. Återväxten på den svenska bluesscenen kan därmed åtminstone delvis anses säkrad.

Det kan ju vara lite förvirrande när ett spår heter You gotta move, men inte är den gamla afroamerikanska spiritual-sången som gjordes populär via bluesversioner av Mississippi Fred McDowell och The Rolling Stones. Samma sak gäller Talk to me baby och dess förhållande till den där låten vi förknippar med Elmore James, Fleetwood Mac och The Blues Band.

Inledande Turn me blue är ganska kompakt blues av ett slag som ligger rockmusiken nära. Påföljande Moves my soul är en fartfylld sak med mer rörlig takt, med stark lutning åt gammal rhythm & blues och soul. Här minner vokalisten och elgitarristen Filip Karlströms sångröst lite om Niclas Frisk på Atomic Swing-tiden. Annars heter de stora inspirationskällorna John Lee Hooker, Magic Sam – och så de tre blueskungarna, med betoning på Freddie King.

I instrumentallåten Come get you some får Filip Karlström möjlighet att visa upp sin fingerfärdighet på gitarren lite extra, i ett spår som tillhör skivans mest rockigt sjuttiotalsdoftande nummer. På titelspåret Farsta boogie – en stark instrumentalrökare – rullar musiken fram obevekligt, likt renhållningsbilen om natten, och föser undan allt i sin väg. Skillnaden är att skiten sitter kvar i tonerna. Trumslagare Arvid Almqvist hinner med minst ett gympass under den här låten, med baskompisen Magnus Ibsen som stadig stegräknare.

Så där hålls det på lp:n igenom, med smart variation i tempi. Soundet har en lätt retrotouch, vilket klär låtarna väl. Det hela känns allt annat än digitalt, vare sig i framförande eller inspelning. I digitala, sociala medier har trion lagt upp en reel för att göra reklam för lp:n och då använder den sig av filmsnuttar som visar en flera årtionden äldre huvudstad. Det är dofterna från de där gränderna i ett svunnet Gamla Stan som sipprar igenom i musiken.

Lp-omslaget är till och med prytt med ett nostalgiskt foto från Farsta Centrum. Där vi kan se Bengt Edlunds på sin tid kraftigt kritiserade betongfasad till varuhuset Tempo; fasaden som i folkmun kallades ”Tårtpappret”. Tilltaget med ett gammalt foto från ett satellitstadscentrum för tankarna till designen på The Nomads album Solna. Nu har alltså Söderort fått sin skivomslagsmotsvarighet till Nomads Norrort. Stiligt bredvid varandra på skivhyllan!

När flaggdagarna stundar framöver så kan det mycket väl vara så att det är The Bluetonics som fyller i den blå nyansen i fanan. Trion håller i vilket fall den svenska bluesfanan högt.