Maria Ana Bobone

Dela den här recensionen:

Maria Ana Bobone, som skivdebuterade 1994, har alltid varit en bra sångerska med en klar sopranröst och ett vårdat, omsorgsfullt sångsätt. Som fadosångerska har hon inte övertygat mig lika mycket som exempelvis Mariza eller Katia Guerreiro. Kanske passar hennes lyriska sångstil, med en dragning åt det drömska eller meditativa, inte helt till fadons stadiga rytm. Här sjunger hon till eget, kompetent pianokomp, ibland med säker assistans av Bernardo Couto, portugisisk gitarr, och Rodrigo Serrão, bas. Och det verkar som om Bobone funnit en musik som passar henne perfekt. Hon sjunger tre sånger ur Amália Rodrigues repertoar och gör något helt eget av dem, lugnt och ömsint. Folkvisan Marião är en höjdpunkt, och det finns en folkviseton även över det nyskrivna materialet. En både lycklig och kreativ stämning präglar den här skivan. Bobone har aldrig sjungit bättre än på denna sin bästa cd. Här finns mycket som är vackert, innerligt, enkelt och självklart. Om det ska kallas fado är en annan fråga.