Skivrecension

Singer-songwriter Lira Gillar

Katie Pruitt

Expectations

Skivbolag: Rounder Records
Recenserad av: Pierre Eriksson
Publicerad: 28 maj 2020

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Det börjar med en ensam, lätt distad elgitarr. Försiktig, melankolisk, plockande. Bara några få ackord innan Katie Pruitts beslöjade stämma rullar in likt förtätad morgondimma för att mjukt och försiktigt proklamera att ”I don’t believe in love dear, at least not the kind you’ve gotta find”. Och det går faktiskt redan här att höra flera detaljer som utmärker resten av 25-åringens imponerande debut:

1: Katie Pruitt gillar gitarrer. 2: Katie Pruitt är duktig på att skriva melodier som sätter sig. 3: Katie Pruitt skriver gärna personligt om kärlek – med en lite annorlunda vinkel.

Expectations är inget hastverk. De tio låtarna har kommit till under fyra års tid och kan närmast beskrivas som olika nedslag under Pruitts livsresa. Löst kronologiskt ordnade får vi följa hur hon börjar tvivla på kärlek som koncept, vi får en inblick i hennes uppväxt på en katolsk skola, vara med hur hon kommer ut som gay, ta del av diskussionerna som följer med den konservativt kristna familjen för att till sist få höra en kärlekssång till flickvännen.

Det är personligt, och bitvis sorgligt: ”(My father) did not want a daughter whose soul wasn’t saved” och ”If loving her’s a sin I don’t wanna go to heaven”, men också hoppfullt: Cause I told the world, and they still saw me as the same girl (och i konvolutet tackar hon dessutom sina föräldrar för att ”de är bevis på att människor kan förändras och för att de visar kärlek trots rädslan för det okända”). Trots allvaret lyckas sångerskan förmedla sådan värme att själen liksom tinar upp inifrån, ungefär som när man dricker varm choklad en kall vinterdag.

Det är onekligen texter och en livsresa som förtjänar att uppmärksammas, men framför allt är det tio riktigt bra låtar i gränslandet mellan country, folk och indierock som fin-slipats till ett smått osannolikt kraftfullt album, där Pruitt visar upp ett sångregister som spänner från det mjukaste mjuka till ett befriande rockriv på bristningsgränsen. Här finns släktskap med Brandi Carliles och Jenny Lewis låtskriveri, men också en helt egen ton som gör att Katie Pruitt sticker ut bland många andra artister i samma genre. Kanske beror det på att hon skrivit alla låtarna på egen hand (och inte blandat in andra låtskrivare – vilket hör till ovanligheterna om man huserar i Nashville) och att hon valt gamla vännen Michael Robinson som medproducent (i stället för att plocka in någon av höjdarna som skivbolaget erbjöd), eller att hon helt enkelt är ovanligt bra på att knåpa ihop låtar.

Det är bara att hoppas att det går lite snabbare att skriva alster till uppföljaren. Det här är inledningen på en musikalisk resa som ska bli väldigt intressant att följa och det skulle vara tråkigt att behöva vänta ytterligare fyra år.

Fler skivrecensioner