Sophie Zelmani

Dela den här recensionen:

Sophie Zelmani firar nästan tjugo år som skivartist och toppar nu karriären med ny skiva. På denna leder liksom så många gånger förr samarbetet med Lars Halapi till stämningsfullt ömsinta vispoplåtar. Resultatet är sig likt, vilket är en stor lättnad för hennes fans; det här så här man vill att Sophie Zelmanis musik ska låta. Vad som skiljer sig från hennes tidigare album är dock den avskalade ljudbilden – i stället för framträdande tamburiner och trumkomp uppenbarar sig gitarrplock och lågmälda soulkörer. Därtill har artistens egen röst satts än mer i förgrunden och Zelmanis viskande frasering bidrar till den sårbart vackra stämningen.
Musiken vill inte göra anspråk men den berör på sina håll; inte osannolikt är de nedtonat smäktande stråkarrangemangen av Joakim Milder bidragande till detta. Vissa låtar utmärker sig, däribland den lite svängigare Should I tell you vari saxofonernas melodislinga lätt fastnar på huvudet. I den vemodiga låten Charlotte by the shore sneglar Zelmani på den amerikanska folkvisetraditionen. Detta är en efterlängtad skiva som passar alldeles utmärkt som sällskap i den nu nalkande hösten.