Harry Connick Jr

Dela den här recensionen:

Harry Connick stajlar, för att inte säga mallar sig. Några låtar – som And I love her och Being alone – kan väl beskrivas som jazzballader men albumet som helhet är en uppvisning i genrer och stilar. Här ryms det mesta: latinjazz, And I love her, country med steel guitar och allt, Greatest love song, funkgospel, Friend (Going home), stilla singer/songwriting, Love my life away, soulpop, You’ve got it, gospelpop, S’pposed to be (en duett med Kim Burell)…
Som om Connick vill visa att han minsann kan komponera i vilken stil som helst. Välkonstruerade låtar men placerade både så mitt på vägen och mitt i livet att jag inte hade velat höra det här albumet med någon annan artist. Det kunde ha blivit hur trist som helst utan Connicks egenart. Hans sång känns omedelbart igen och oavsett vad han sjunger så har han aldrig mindre än en aning jazzsväng i rösten.
Harry Connick Jr spelar förstås piano också – med den typiska New Orleans-tyngden i anslaget – samt hammond och faktiskt gitarr. Dessutom många bra musiker: gitarristen Bryan Sutton och trumpetaren Leroy Jones utmärker sig särskilt.