Päkkos Gustaf & Ellika Frisell
Evening at Pekkosgården 1988
Skivbolag: Country & Eastern/NaxosRecenserad av: Lars Lind
Publicerad: 12 jun 2015
Dela den här recensionen:
Päkkos Gustaf (1916-2000) från Bingsjö i Rättviks finnmark var en viktig traditionsbärare. Han uppmärksammades kanske mest för en bredare publik under de sista åren, bland annat med medalj från regeringen när han fyllde 80. Men i spelmansrörelsen var han förstås inget okänt namn, tvärtom. Han tilldelades Zorns guldmärke redan 1973, det ultimata erkännandet.
Många är de spelmän i alla åldrar som spelat med Gustaf genom åren. Själv fick han sin första fiol av morfar, 12 år gammal. Någon lärare hade han inte, men han lyssnade på de äldre spelmännen i byn och tränade själv. Genom åren var det många spelmän som hälsade på hos Gustaf och Svea Päkkos. Både för att hjälpa till på gården och för att spela med Gustaf.
En av dem var Ellika Frisell, en spelman sprungen ur 1960/70-talets stora folkmusikvåg, numera ledamot av Kungliga Musikaliska Akademin. Hon skriver själv på omslaget att Gustaf inte ville vara lärare, inte undervisa. Han ville spela.
Just den här kvällen fanns det en bandspelare på plats. Det vi får höra på den här skivan är en ögonblicksbild, en sommarkväll för nästan trettio år sedan. Gustaf spelade på ett eget personligt sätt och Ellika menar att det var både en utmaning och en glädje att följa hans spel.
Musiken är uteslutande Bingsjölåtar, för det var det Gustaf spelade. Bland annat ett antal låtar efter Pekkos Per, den mytomspunne Bingsjöspelmannen från 1800-talet. En av de mest kända och spelade är Gråtlåten (KOLLA DETTA!). Men bara två efter den andre store Bingsjöspelmannen, Hjort Anders, bland annat Hjortingens polska. Skivan avslutas med sex låtar där Gustaf spelar solo, inspelat några år tidigare.
Skivan måste värderas som en kulturgärning, men också material för nutida och kommande spelmän att lyssna in sig på.
Jag har faktiskt pratat med Päkkos Gustaf en gång. När han fyllde 80 hyllades han med specialkonsert på Bingsjöstämman, fullt med folk. Gustaf banade sig väg ner genom folkhavet, jag på väg upp. När vi möttes sa han: ”Michi fôlk jän”. ”Jo”, svarade jag. Stort.