Imarhan

Kvintetten från Tamanrasset i södra Algeriet tar ett par steg bort från den rockbesläktade psykedeliska ökenblues vi lärt känna efter själsfränderna Tinariwens genombrott. På fjärde studioalbumet Essam hämtar Imarhan fortfarande sin inspiration i traditionell tuaregmusik, panafrikanska rytmer, och den västerländska blues, pop och rock medlemmarna tog till sig under uppväxten. Slutresultatet är emellertid delvis ett annat.

Emile Papandreou från franska duon UTO har spelat en viktig roll vid skivans tillkomst. Han har samplat Imarhan i färd med att spela på sina riktiga instrument och i realtid omformat ljuden medelst en modulär synt. I tandem med Maxime Kosinetz, som här träder in som producent efter att länge ha agerat bandets ljudtekniker. Nytänkandet ger en lätt modernisering av Imarhans karaktäristiska sound, som fungerar alldeles utmärkt på Essam. Det inskränker inte på Imarhans musikaliska karaktär, utan tillför nya nyanser. 

Imarhans musik är mer utforskande och vidsträckt än tidigare. Öknens horisont tycks inte äga något slut.