Miramar

Dela den här recensionen:

Först låter det påhittat. Det låter helt galet. Galet bra, men helt skruvat. Som om någon tagit ett gäng gamla bolero-spår och slängt in dem i valfritt dj-set, blandat med moderna beats och skum mixning. Gitarren är för hög, orgeln dånar, stråkarna är överallt. Och rösterna, allra längst fram, bara bultar och lismar, som en romantisk flaskpost från ett svartvitt förr, inpackat i brylkräm och torra drinkar i höga glas.

Men sedan klickar det till. Det ska vara så här. Exakt så här. För det är ju alldeles underbart. Miramars Rei Álvarez och Laura Ann Singhs smäktande och hjärtskärande sång suger tag i varenda nerv medan de överdådiga orkesterarrangemangen kör ett bitvis helt eget race ovanpå, under och runtomkring. Det är galet, uppdaterat, udda – och oemotståndligt.

Här finns Nino Rota-klarinetter, träskrocksgitarrsolon och cirkusorglar. Och allt är – ändå, mitt i alltihop – konstant smäktande boleros som får mig att vilja dra på lackskor och röka cigg i munstycke. Du kan kalla det nuevo romantico, balada rockmántica eller bolero-beat. Du kan kalla det vad du vill. Själv famlar jag. Efter hur det känns. Och hur det ska beskrivas. ”Cinematiskt”, kanske. Eller ”anakronistiskt”, men det räcker ändå liksom inte riktigt till. Så jag tycker att du gör bäst i att lyssna själv. Du kan tacka mig sen. Hoppas jag.