Karin Hans-Ers

Dela den här recensionen:

Man unnar ju alla människor ett bra liv. Men då skulle det uppstå problem med vistexter, cyniskt nog. Det är intressantare med sånger om elände. Här har vi en intressant blandning av ljusa barndomsminnen och avgrundsdjup personlig tragik. Ungefär som i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Prästbarn med blandade känslor kring barndomen och berättelser om andras olycka. Musikaliskt hör man tongångar från Taube och tack vare fint pianospel av Joakim Simonsson låter det lite Schumannsk pianosonat, Kinderszenen kanske. Karin Hans-Ers röst kanske inte sticker ut så där väldigt mycket men hon sjunger fint och trovärdigt både om det mörka och det sockersöta. Även i den ironiska Fejjan, som handlar om … ja det är inte svårt att gissa sig till och det är bara att vänja sig vid rim som missunsam och Instagram. Vi kommer att få höra mer sådana. Illa och ”gilla” är kanske 2000-talets hjärta och smärta.