Mikael Wiehe

Dela den här recensionen:

Mikael Wiehe ser sig i spegeln och konstaterar att åren går, och att han börjar vara en gammal man. Och, som så många gånger förr, använder han sina iakttagelser för att skriva en låt om hur det är. Hans texter är ofta mästerliga, vare sig det rör sig om politik eller personliga reflektioner, medan melodierna ofta är förutsägbara, han har en förkärlek till ganska konventionella ackordföljder – ”har du börjat lyssna på svensktopp?” sa min dotter när hon hörde den.
En sång som Min bäste vän är död – än en gång om Afzelius? – med enkla rim på hopp och kropp och vaknar aldrig opp, är känslomässig så jag får tårar i ögonen, men han lyckas ändå behålla trovärdigheten. Äventyret med Så mycket bättre ligger troligen bakom att han bjudit in Timbuktu till en snackelåt som tillsammans med Hur tänker du, är klart politisk, och därmed avviker från resten av texterna som mer behandlar det privata. Gammal man gör så gott han kan, och det är långt från illa.