Tinariwen

Dela den här recensionen:

När ökenbluesens främsta namn återvänder har spelplanen förändrats. Numera har Saharas hetaste nomader fått konkurrens av sådana som Tamikrest och tämligen flitige Sverigegästen Bombino. Dessa tar ofta hjälp av nordamerikanska musiker och producenter från band som The Walkabouts och The Black Keys. Så ock Tinariwen, vars Algeriet-baserade inspelningar till 2011 års album Tassili gästades av indiemänniskor från Wilco och TV On The Radio.
På nya skivan gör Tinariwen lite tvärtom. Eftersom norra Mali med omnejd är en sådan oroshärd just nu har de valt att spela in i Kalifornien. För hemtrevnadens skull i Joshua Tree-öknen, kraftigt mytologiserad inom populärkulturen tack vare Gram Parsons och U2. Ljudbilden är mer avskalad nu. Men även denna gång gästas bandets hypnotiskt rullande transblues av diverse amerikaner. Poeten Saul Williams, gitarristen Josh Klinghoffer från Red Hot Chili Peppers, Nashville-violinisten Fats Kaplin och Matt Sweeney är alla med och färgar slutresultatet. Den sistnämnde har spelat med alla från Billy Corgan till Endless Boogie. Just ”endless boogie” skulle sitta bra som beskrivning av musiken på Emmaar. För om det är någon känsla Tinariwens uppdatering av tuaregernas assouf-blues skänker lyssnaren är det just förnimmelsen av det oändliga, det som existerar bortom tid och rum. Nomader i vardagen, nomader i konsten.