Göran Strandberg & Sebastian Voegler

Dela den här recensionen:

Göran Strandberg känner man kanske främst igen för hans pianospel i Dixieland Society. Sebastian Voegler har man bland annat kunnat se spela slagverk tillsammans med namn som Robert Nordmark och Mats Öberg. Men i mötet dem emellan uppstår något som inte verkar påminna om någonting av vad man annars har kunnat höra från deras respektive håll.

Emergence inleds med en cymbalflageolett som ensam, likt en ljusstrimma i ett mörkt rum, ackompanjerar Strandbergs varierande spel: i ena stunden melodiskt eller rytmiskt med olika staccatomarkeringar, i andra stunden fullt av stora och flytande pianoarpeggion.

I såväl Strandbergs kompositioner som spel finner man en strävan efter att avlägsna sig från jazzens traditionella teman och melodier. I stället verkar han vilja hänge sig åt klang och resonans, något som i sin tur gör sig väldigt bra med den rena och klara – men samtidigt luftiga och övertonsrika – ton som det Rönisch-pianot han spelar på från tjugotalet har.

Ibland fungerar det bra. Ibland fungerar det mindre bra. Skivans tredje låt, Sailing, består till en början av mer eller mindre havslika arpeggion där Debussy-ska penta- och heltonstonsglidningar passerar förbi. Det är fint och behagligt. Men när Strandberg släpper fokuset på klang och dynamik tappar man lite intresset. Emergence ger här ett lite spretigt och ambivalent intryck mellan de målande partierna – fint understödda av Voeglers trumspel – och de mer traditionella och tyvärr också mindre intressanta partierna. Det gäller även för Sailing, när han går över i det klassiska melodi-i-höger-och-ackord-i-vänster-spelet. Och varför var han tvungen att lämna spår av Alfons Åberg-signaturen och ”Trollmor har lagt sin elva små troll” i solo-delen?

Denna ambivalens går även att spåra i låtlistan. Alla låtar är skrivna av Sandberg och med en särskild stil och tonalitet, förutom Nils Söderströms Dina ögon äro eldar och Somewhere over the rainbow som på något märkligt vis har lyckats smyga sig in. De bryter av skivans enhetlighet och får en att tappa lite tron på skivans konstnärliga riktning.

Annars är Emergence överlag en trevlig skiva, vilket kan vara både en för- och nackdel. Kanske hade man kunnat önska att den åtminstone några gånger, med tanke på den intressanta sättningen, hade varit lite mer utmanande. Den innehåller friare passager men de blir aldrig riktigt djärva i sitt tonspråk eller i sin rytmik. Dess främsta problem är, menar jag, dess disposition och upplägg. Emergence har inte mindre än sjutton spår och de flesta befinner sig någonstans mellan 42 sekunder och 3 minuter. De är som korta ögonblicksbilder som ger ett ofärdigt och fragmentariskt intryck. Ett mer renodlat och enhetligt upplägg hade kunnat ge skivan ett rejält lyft.