Tinariwen

Dela den här recensionen:

Precis som Tinariwens förra studioalbum, 2014 års Emmaar, är den nya skivan inspelad i Joshua Tree i Kalifornien. Tinariwen har som bekant funnit sig nödgade att lämna hemlandet Mali som utvecklats till en verklig oroshärd. I Joshua Tree spetsas Tinariwens tuareg-nomadiska assouf-blues av nordamerikanska gästmusiker som Mark Lanegan, Kurt Vile och Matt Sweeney. Den senare gitarristen är bland annat bekant från det hyllade band Iggy Pop turnerade med efter sitt senaste album Post pop depression. Allt detta smälter in smidigt i Tinariwens sound som ju i grunden även är västerländskt färgat.
Elwan är som sagt inspelat i den kaliforniska öknen, och ytterligare hemkänsla har Tinariwen hittat vid en inspelningssejour till oasen M’Hamid El Ghizlane i södra Marocko. Där spelades det in med lokala musiker, varpå materialet iordningställdes i något så passande som en tillfälligt uppställd studio inhyst i ett tält.
Även i exil levererar Tinariwen sina patenterat suggestiva rytmer. Bandet skapar en mjukt malande monotoni som tilltalar med sin blåtonade melodipalett. Elgitarrernas toner glänser i sanden, likt kvarglömda svettpärlor från John Lee Hooker eller tedroppar från J J Cale. De där handklappen och den där call-and-response-sången som blivit gruppens signaturdrag finns förstås med, liksom det smått psykedeliska dallret. Tinariwen målar Mali även när de rent fysiskt befinner sig annorstädes. Ökenvinden har satt outplånliga spår och i musiken kan lyssnaren ana längtan och saknad, ilska och en glöd som vägrar falna.