Catrin Finch & Seckou Keita

Dela den här recensionen:

Även i skönheten finns det tydligen plats för besvikelse. Ett lite högtravande konstaterande, kanske, men tyvärr är det den slutsatsen som jag landar i efter att ha haft Echo i lurarna ett par dagar. 

Hur kunde det bli så? Jag är ju snudd på aggressivt förtjust i walesiska harpisten Catrin Finch och senegalesiske dubbelkoramästaren Seckou Keitas tidigare samarbeten. I tio år och på två skivor har de vävt samman västafrikanska toner med keltisk ekvilibrism till en ljuvlig kompott någonstans mellan lugnande musikkram och stillsam humörhöjare. Och så, nu, ett tredje projekt tillsammans – sju låtar som borde göra exakt samma jobb. Men som inte når ända fram.

Och mycket handlar, för mig, om stråk-aversion. Där 2018 års Soar var sparsmakat ödslig, får vi i fyra av skivans sju låtar en lätt överdos Disneystråkar som ställer sig i vägen och som nästan knuffar helhetsupplevelsen ner i ett alltför tillrättalagt och insmickrande moras. 

Men min tveksamhet har fler grunder, för tyvärr saknas det även något rent låtmässigt. Tidigare skivor har genomgående skapat en varm känsla i magen, låtarna har känts, i brist på ett bättre ord, ”angelägna”. Och även om skivan här och var griper tag – som i hypnotiska Dual rising eller avväpnande Tabadabang – så saknar jag lite udd och gnista, och riktigt tråkiga ord som ”ljudkuliss på ett spa” kryper skrämmande nära.