Richard Lindgren

Dela den här recensionen:

Å ena sidan hantverksmässigt skicklig och konsekvent i sin kreativa gärning, å andra generande utstuderat Tom Waits-isk i sitt uttryck är Richard Lindgren en artist svår att ta ettt odelat positivt grepp om. Nog för att Lindgren behärskar sitt uttryck, bekymmerslöst svänger han sig mellan blues, soul, rock och country med croonerns sena midnattsmelankoli ständigt intakt. Det är en väl inarbetad formula som tar ut få svängar, men som är klart kompetent i sin musikaliska övertygelse.
Bekymret är i stället att Lindgrens evige förlorartematik har tonsatts med samma medel men större träffsäkerhet åtskilliga gånger tidigare. Det gör inte Driftwood (The 309 sessions) till ett mindre uppriktigt album, men i relation till de närmaste gemensamma nämnarna ljuder det alltjämt mest som ett blekt substitut.