Anne Hytta

Dela den här recensionen:

Hardingfelans klang och utbroderade stämspel inom den norska folkmusiken har både kvalitativa höjdpunkter och utvecklingspotential. Det visar den traditionellt skolade hardingspelaren Anne Hytta när hon nu ger ut sin första soloskiva med helt egen musik.
I den infrias till fullo förväntningarna om hur hon i sina egna varierade kompositioner  kan hantera speltraditionen från läromästare som Einar Løndal och Knut Buen. Men hennes erfarenhet som musiker kommer också från andra håll, bland annat från olika grupper inom folk- och medeltidsmusik världen över.
I sin egen musik på skivan spelar hon även viola d’amore och vielle. Här finns också intryck från åtstramad kammarmusik och samtida minimalistiska tonsättare med repetitiva ideal.
Allt vävs in i Anne Hyttas underfundiga klangvärld där hon förutsättningslöst prövar sina idéer om hardingens möjligheter att bygga en ny utvecklad musik. I botten av hennes fria komponerade verk finns självklart den puls och rytmik som ingår i den norska folkmusikens närmast klassiska hardingspel. Den som blir till bärande inspel i hennes konstfulla och ibland inåtvända klangbyggnader.
I sina verk uttrycker hon en gammal visdom om hur känslor och färger speglar den norska fjord- och bergnaturen. Långsamt och meditativt formar hon sin musik utifrån hur hardingfelans strängar är stämda. Det som också uttrycks i många av låtarnas titlar. Olikartade stämningar som karaktäriserar spelet på hardingfela och som är lika skiftande som naturens gång och med samma slags varierade upprepningar. Naturen som musik eller musiken som natur.
Soloskivan är inspelad i den medeltida Mariakirken i Gran, i en enkel och tyst atmosfär. Anne Hytta låter sig inspireras genom den avskalade kyrkointeriören och hennes spel blir ett lyhört prövande av klanger.